Syrebrist

Östersjön är svårt drabbat av syrebrist, eller som det också kallas, hypoxi. Syrebrist uppstår när syrekoncentrationen i vattnet understiger 2 ml O₂ per liter (cirka 90 μmol O₂ per kubikmeter). Högre organismer, så som fiskar och kräftdjur, klarar inte av så låga syrekoncentrationer utan flyr för att inte kvävas.

Syrebristen är ett symptom på tre saker:

1. Dåligt utbyte med Nordsjön. Inflödena till Östersjön är för få och för små för att räcka till för att ersätta den syrekonsumtion som sker i djupvattnet. Utbytena med Nordsjön har blivit sämre med åren. Sedan slutet av 1970-talet har endast tre större inflöden skett, alla med tio års mellanrum. Ett inflöde räcker till att syresätta Östersjöns vatten i ett fåtal år, inte ett årtionde. Varför färre inflöden skett är okänt.

2. Dåligt utbyte med ytvattnet. Saltsprångskiktet på 60 meters djup hindrar syre att blandas ner i djupvattnet. Om mycket färskvatten tillförs Östersjön via nederbörd och flodavrinning kan saltsprångskiktet sakta erodera djupare, vilket syresätter större områden. Så skedde i mitten av 1990-talet då det generellt regnade mer och blåste fler stormar under vinterhalvåret.

3. Hög biologisk produktion på grund av övergödning. Algblomningar är vanligt förekommande och när de dör sjunker de ner till botten där de bryts ner i syreförbrukande processer. Mindre syre, om något, finns därefter kvar, vilket leder till att sedimenten släpper ifrån sig fosfor. Mer fosfor i vattnet tillsammans med tillförda näringsämnen från land leder till ytterligare blomningar.

Bottnarna under 120 meter är generellt syrefattiga i Östersjön. Under 190 meter är de flesta dessutom syrefria. Sedan sekelskiftet (1999/2000) har totala arean drabbad av syrebrist varit relativ konstant och motsvarar en yta som Gotland och Öland tillsammans. Däremot har den andel, som är syrefri, ökat kraftigt under samma period. Tidigare utgjorde de syrefria bottnarna mellan 20-25 procent av ytorna. Idag utgör de drygt 50 procent.

Figur 1. Utbredning av syrefattiga bottnar i Östersjön. Hela stapeln visar ytan för både syrefria och syrefattiga bottnar. Den röda delen visar syrefattig andel och den svarta visar syrefri andel.

Östersjön är, på grund av sin starka saltskiktning delvis naturligt syrefattigt i de djupaste hålorna. I sedimentkärnor har man kunnat uttyda att syrebrist varit vanligt förekommande i åtminstone 8000 år. Tidigare uppstod syrebristen i samband med stora saltvattensinflöden och klimatförändringar. I takt med att människan börjat bruka jorden mer intensivt, framförallt sedan konstgödsel började spridas på åkrarna i mitten av 1900-talet, har syresituationen kraftigt förvärrats. Idag är tillståndet mer eller mindre kroniskt i hela Egentliga Östersjön. Dessutom påverkas kustnära vatten i regel negativt av låga syrekoncentrationer i Östersjön. Syrebrist har därför blivit allt vanligare även inne i våra skärgårdar, något som inte observerats tidigare.

Kontakt: Anders Omstedt