Resultaten i den nypublicerade svensk-finska studien om Östersjötorsken skapar reaktioner i den marina forskarvärlden. Slutsatsen - att torskens dåliga hälsa inte kan bero på syre- eller matbrist - motsäger tidigare teorier.
– Det finns tillräckligt med syre och mat. Östersjötorskens kris har andra orsaker, säger huvudförfattaren Henrik Svedäng, som är knuten till Havsmiljöinstitutet och tagit fram sin rapport med kollegor vid Stockholms universitets Östersjöcentrum och Tvärminnes marinbiologiska station.
Mätningarna som analyserats i studien visar att syre- och saltförhållandena i de vattenskikt där torsken lägger sina ägg faktiskt inte har förändrats nämnvärt sedan ”torsk-boomen” på 1970-talet. Mat finns också så det räcker, både i Bornholmsbassängen där torsken leker och på andra håll i Östersjön.
Rapportens slutsats, att Östersjötorskens kris ser ut att ha andra orsaker, går emot tidigare antaganden och har orsakat reaktioner i forskarvärlden. I en kommentar framhåller den danska forskarkollegan Keith Brander att även om syrehalten håller hyfsad nivå, är den lägre än tidigare. Brander menar också att torsken kan ha börjat simma djupare för att undkomma rovfiskar och därmed ådragit sig syrebrist.
Den teorin förkastas av Henrik Svedäng:
– Jag tror inte det. Dels är det inte bevisat att de verkligen simmar djupare. Dessutom brukar rovdjur som gråsäl och skarv finnas närmare kusten, så de lär inte behöva simma djupare för den sakens skull. Torsken kan också undvika syrefattiga vatten, de är inga självmordskandidater.
Den utbredda syrebristen i Östersjöns djupbottnar har haft stor negativ inverkan på torsken. Sedan 70- och 80-talens ”torsk-boom” har två av tre lekområden förstörts; Gotlandsdjupet och Gdanskdjupet. Idag finns bara Bornholmsbassängen kvar och på bara tjugo år har beståndet öster om Bornholm decimerats kraftigt och får allt sämre hälsa. De växer dåligt, är väsentligt mindre i lekmogen ålder och dör tidigare. Men vad den dramatiska nedgången beror på är alltså fortfarande en gåta.
Med tanke på att det bara finns ett lekområde kvar menar Henrik Svedäng att det är bråttom att hitta orsaken och han välkomnar ett öppet forskningsfält.
– Även om det inte verkar vara någon brist på föda för torsken kan det finnas en obalans någonstans. Kvalitet och näringsvärden kan ha förändrats. Finsk forskning har noterat att lax får hälsoproblem om de äter skarpsill i stället för sill, som har en annan fettsammansättning. Kanske är det samma för torsken.
– Vi famlar fortfarande, vilket i sig är oroväckande. Det är viktigt att fortsätta pröva olika förklaringsmodeller.
